Thomas Zornat
Aktuellt Målningar Övriga verk Texter CV Grafik Kontakt Länkar

 

 

Texter

Till startsidan


 

Samlade texter och recensioner i urval


Med precision och skicklighet

Thomas Zornats kalibrerar förhållandet mellan konst och verklighet.

 

Första intrycket av målningarna säger att det är frågan om en långt driven realism.

 

Utgångspunkten i flera målningar har av allt att döma varit fotografier och vid en alltför hastig anblick kan man få intrycket att de bara överförts till pannåer. Men snart inser man att det snarare handlar om motsatsen och att utställningen visar ett konstnärskap som granskar förhållandet till verkligheten.

 

En målning som 00.30 föreställer en flicka bakom ett regnstänkt fönster.

 

Känslan av ögonblicklighet är påtaglig och man föreställer sig nästan hur hennes andedräkt ska bilda imma över glaset. Men illusionen upprätthålls bara på avstånd och om man böjer sig fram för att granska målningen på nära håll förvandlas allt och världen löses upp i minutiöst anlagda färgfläckar.

 

 

Motivet tycks också nersänkt i ett blått framkallningsbad, vilket bidrar till att spräcka alla naiva föreställningar om något autentiskt som ger omedelbara avtryck i konsten.

 

I en nästan symbolisk bemärkelse återkommer allt detta i målningen Lise & Sigrid. Två dagisflickor står på andra sidan ett rutmönstrat stängsel och ser mot betraktaren.

 

Avståndet till verkligheten understryks också av att de träder fram ur en hinna av grönt. Det liknar färgstick och påminner om något ofullkomligt i all teknik - att återge det så övertygande som Thomas Zornat vittnar dock om precision och skicklighet utöver det vanliga.

 

 

De flesta av hans målningar har en dominerande basfärg - förutom blått och grönt också grått och rostbrunt - som ger utställningen en både melankolisk och meditativ stämning.

 

Den bryts dock tillfälligtvis genom ett verk som heter Subordination och är utformat som ett kors. I bilden upprepas en text som säger: " Jag skall lyda skolans regler."

 

Man anar en ansats till uppror, men också samma slags tvetydighet som går igen hos Stagnelius när han skriver om förmågan att begära och tvånget att försaka. Något säger att Thomas Zornat delar den erfarenheten.

 

Pauli Olavi Kuivanen, NT-ÖD

 


I mörkret är alla katter grå. (Katalogtext)

 

En målning av Thomas Zornat sträcker sig mot världen. Och drar sig Samtidigt den tillbaka från. Den sträcker sig mot människor, landskap och föremål, den registrerar och återger, minns och påminner. Men På samma gång omformar den, med hjälp av SINA måleriska verkningssmedel, färg, penselskrift, teckning, ramverk, Skapar den en motvärld. Det är här som den Särskilda form av lycka I hans målningar går Att finna: en Kombination av vaksamhet och Befrielse. Det är som om Dessa bilder sa till oss: omsorgen om, Oron inför livet, detta skóra och förbiilande, kan vi för Ett ögonblick överlåta åt målningen. I all sin "döda" föremålslighet är den Båtar Garant och löfte. Den är den Atlas som bär världen på SINA axlar och låter oss slippa dess tyngd.

Som avgångselev vid Konsthögskolan Valand i Göteborg visade Thomas Zornat för Några år sedan en stor duk målad i grönt svenskt kamouflagemönster. Målningen fungerade Både omedelbart och metaforiskt, den lyckades Säga Någonting Mycket Grundläggande om Maleriets förhållande till illusoriskhet, till döljande och anonymitet - och till Praktiskt syfte. Det är tänkvärt Att vår civilisation allra äldsta målningar, som de i Lascauxgrottorna, är symboliska Jakter, villebråd frambesvurna med hjälp av magiska bilder. Så är maleriet först som sist Inte bara Ett Sätt att se utan överlevnad och bemäktigande.

En målning som helt och Hallet tror sig Vara Världen är Antingen Naiv - eller självbelåten. Thomas Zornats målningar vet alla Att de är målningar, de vet Att de ser världen med en Speciell ensidighet, ett slagg inväntande blick. De har Ofta kikarens eller kamerans perspektiv, När Dessa, osynligt för det, fångar Sitt motiv. Världar toms på färg, blir Enfärgade, blå, gröna, röda - män förtydligas underligt nog bara i den akten. Målningarna Behåller Det som de Själva uppfattar som det väsentliga - det identifierbara.

I mörkret är, som ordspråket lyder, alla katter grå. Ja, men de är Fortfarande katter.

 

Carl-Johan Malmberg, Svenska Dagbladet

 


 

Jaktminnen med starka rödpunktsikten
 
Vad avbildar måleriet? Verkligheten eller hur vi ser den? Svaret är förstås: ingendera. Måleriet avbildar först och främst sig själv - om det är ett måleri värt namnet. Varje god målning upprättar sitt egenliv; ofta sker det i spänningsförhållandet till motivet, verkligheten och seendet. Men målningen som objekt måste ha en självständighet.

Inför Thomas Zornats utställning på Galleri Argo blir man påmind om måleriets egenvärde, just för att motiven är så påtagliga, för att inte säga påtalade. Sjutton små röda målningar - och en gåtfullt grön - visar alla olika platser i skogen under en jakt, med titlar i form av precist angivna jaktpass. Ett jaktminne nedskrivet på en A4 och berättat av en medjägare till Zornat - konstnären är också själv jägare - gör jakthänvisningen än mer framträdande, som om målningarna bara vore påminnelser om verkligheten före dem.
Att vissa av dem också är runda, som sedda ur ett så kallat rödpunktsikte, gör att man kunde uppfatta måleriet som sekundärt till förmån för anekdoten.

Men styrkan med detta måleri är att stödet det tar i jakten blir mer och mer indirekt, mer och mer metaforiskt ju mer man betraktar det. Landskapsutsnitten har bildsköna kvaliteter i sig själva. Inga villebråd syns och målningarna bryter sig alltmer loss från referensen. Landskapen liksom svävar ut i kontemplerad

natur, kanske också i själstillstånd, drömskt vemod.
Jag tänker plötsligt på Per Ektröms solnedgångar, världen insvept i skymning, träd och växtlighet underordnade ljus och färg. Och närgranskningen av målningarna - de kräver det genom sin litenhet - visar omsorgen om hantverket; den måleriska skriften blir fascinerande och inte så litet underfundig i sig själv. Men jaktmetaforen är viktig, inte bara som konstnärens utgångspunkt.
För här handlar det om att allt måleri på sätt och vis är jakt - blicken och handen som försöker fånga sitt byte: verklighet, motiv, känsla, tankekonstruktion. Och bytet är alltid motspänstigt - det beter sig aldrig som man väntar sig utan alltid på sitt eget sätt; ibland flyr det helt och hållet undan och lämnar kvar spår av något annat.

Thomas Zornat har tidigare arbetat med kamouflagefärger i sitt måleri. Som avgångselev på Valand i Göteborg visade han för några år sedan en stor duk målad i grönt kamouflagemönster. Måleriet fungerade då som nu både omedelbart och metaforiskt; Zornat lyckades säga någonting mycket grundläggande om måleriets förhållande till döljande, illusoriskhet, anonymitet - och praktiskt syfte. Och det är förvisso tänkvärt att vår civilisations allra äldsta målningar - som de i Lascauxgrottorna - är metaforiska jakter, villebråd frambesvurna med hjälp av magiska bilder.
Så är måleriet till sist inte bara seendets manifestation utan överlevnadens och bemäktigandets.
Sällan har detta faktum presenterats mer subtilt än här.

 

Carl-Johan Malmberg, Svenska Dagbladet

 


Nordiska vemodet tränger igenom i Thomas Zornats målningar

Ett vemod genomstrålar Thomas Zornats måleri där närhet dubbleras av distans.

 

 

Hur beskriva Thomas Zornats måleri, som under sommaren visas i Stenasalen? Som hyperrealistiskt? Åtminstone vid en första anblick.

Det är systematiskt i sitt utförande. Varje målning är en monokrom - blå, grön, magenta eller gråvit - alltså enfärgad men i olika ljushetsgrader. Ytan byggs upp av små prickar som bildar mer sammanhängande fläckar, oregelbundna färgzoner. En närsynt granskning uppenbarar likheten med de "nonfigurativa" kamouflagemålningarna som Zornat tidigare gjorde.

Självfallet är all naturlikhet byggd av abstraktioner, ytterst en mönsterstruktur - Zornats måleri ser jag som ett slags mimicry som smälter in i vår bild av verkligheten (ungefär som en fågels fjäderskrud smälter in i skogsgläntan) utan att för ett ögonblick vilja bli en illusoriskt oskiljaktig del av den bilden, eller ett med sin (fotografiska) förlaga. Målningen smälter in bara för att lösgöra sig - till detta bidrar ju också "verfremdungs"-effekten i det monokroma. Lösgöra sig för att åter bli sedd som den komplicerade artefakt den hela tiden varit. Med en tydlig objektkaraktär dessutom: oljefärg på monterade pannåer, som flata lådor mot väggarna.

Det är ju i denna skillnad, i detta avstånd (och man kan uppleva det som en kylig avgrund eller som ett intimt rum) som målningarna verkar. Det är ett intellektuellt genomreflekterat måleri, som samtidigt är bärare av förtätad känsla. Men en känsla som är motsatsen till expressiv subjektivism: snarare är den kollektiv, allmän i den bemärkelsen att vi alla är eller har varit där, eller kan hamna där. Hur känslan än beskrivs. Vemodet, den särskilda hemkänslan i vemodet. Intimsfären, och intimsfären främmandegjord. Barnen bakom dagisstängslet, plötsligt som i ett flyktingläger. Barnen balanserande på spången över bäcken, som i en symbolisk passage. Regnet på rutan, som nu är målningens illusoriska yta (till exempel i Helsingfors): de målade regndropparna skapar något av en trompe l'oeil- effekt men också ett dekorativt mönster. Samtidigt blir de en kommentar till en hundrafemtioårig tes om måleriets bildrum som platt yta ("platt som ett spelkort" som Manet sade), den platta yta som de målade dropparna här poängterar samtidigt som vi förmodas se rakt igenom den, genom "fönstret", rakt in i målningens platta ogenomskinlighet.

Zornat skriver att utställningen inspirerats av verk i museets samlingar och räknar upp vilka. Lite sport för den initierade som kan hitta direkta beröringspunkter eller paralleller, sinnrika variationer. Frågan om det berikar eller låser tolkningen kan lämnas öppen. Målningen med det avdukade midsommarbordet med blandningen av tomma stolar och bänkar runtomkring är kanske Kröyers Hip hip hurra post festum, i en annan tid och vinkel, avidylliserad. Den blir också en uppdatering av det nordiska vemodet i nordiskt ljus. Ett vemod som är jag uppfattar som den mest genomträngande tonen i utställningens ackord.

 

Mikael Olofsson, Göteborgs-posten

 


 

Fotograferat med färg och pensel Med fotografisk saklighet baklänges ut ur oljemåleriet. Thomas Zornat experimenterar med sina egna former.

 

Hur många färger krävs det för att i en oljemålning återge naturens rikedom eller den moderna stadens sömnlöshet? Det finns konstnärer som skulle behöva en omfattande palett. Thomas Zornat tillhör inte dem. För honom räcker det uppenbarligen med två färger åt gången, och ibland bara med en i olika schatteringar. Som om vi betraktade världen med färgade glasögon.
"Tänk på hur en målare skulle framställa det som ses genom ett rödfärgat glas. Resultatet är ju en komplicerad ytbild. Dvs. bilden kommer att innehålla en mängd schatteringar av rött och andra färger. Och på ett analogt vis om man ser

genom ett blått glas."


Så funderar Ludwig Wittgenstein i sina Anmärkningar om färger. Dessa ord skulle kunna stå som rubrik för Zornats oljor som just nu visas på Galerie Oijens. Målningarna är inte särskilt stora i formatet. De två återkommande motiven är en skogsdunge eller en storstadsvy. Göteborgare känner lätt igen sig. Icke-göteborgare gör det också - Svenska Mässans fasad lyser klart med sitt neon som ett stadens varumärke. Med sin tydlighet skulle bilderna kunna göra anspråk på att vara en projektskiss för ett arkitektkontor.

Och i skogsdungarna känner vi igen oss alla - det är en plats överallt och ingenstans.

Enformigt? Inte ett dugg! För överraskningen ligger i själva utförandet. Zornat lyckas på ett säreget sätt måla sig baklänges ut ur måleriet och med oljefärger och penslar skapa fotografiska effekter. Inte alls som på ett färdigframkallat fotografi, utan som om man i ett mörkrum skulle kunna följa processen när motivet successivt växer fram i det rödaktiga, gröna eller orangegula ljuset. Och nej, det är inte ett måleri i kris heller, tvärtom, ett måleri som är som intressantast när det experimenterar med sina formler. Penseldragen är korta och exakta. Detta påminner mycket om den pointillistiska tekniken, där formerna skapas av punkter. Småfärgfläckar lurar ögat att uppfatta volymer. Färgskikten skapar en finkornig relief på bildytan, och det är där fotografiets illusion ger vika för oljemåleriets alkemi. Den tjocka oljefärgen blir stundtals överraskande transparent när den gestaltar dimmor och skuggor och ger ett perspektivisktiskt djup i bilderna. I en röd lund med en brant sluttning är träden röda, marken röd och dimman röd. Och överraskande nog - det fungerar bildmässigt.

Frågan är hur många olika "färgfilter" som kan prövas innan denna måleriska formel skulle kännas förbrukad. Men verken på Oijens är tillräckligt många för att man skulle övertygas om hållbarheten i konstnärens måleriska koncept, och tillräckligt få för att man inte ska tröttna.

 

Joanna Persman, Göteborgs-posten


 

Att måla naturen tillhör inte direkt det djärvaste en konstnär kan företa sig.

 

Å andra sidan är det svårt att fatta hur någon skulle kunna låta bli. Naturen besitter i sig själv en form- och färgrikedom som tilltalar ögat, men också väcker tanken. Därför är antalet "neutrala" eller realistiska naturbilder i konsthistorien ganska få. Om konsten verkligen är verkligheten speglad genom ett temperament, då är naturen inget annat än råmaterialet i denna process. Och man behöver inte gå så långt som till Caspar David Friedrichs besjälade alptoppar för att hitta konstverk där naturen snarare fungerar som symboler än fysisk verklighet. Kanske beror detta ytterst på att människans relation till naturen än i våra dagar har behållit mycket av den uppriktighet, man frestas att säga skoningslöshet, som den alltid haft. Vi kan således glatt skicka människor till Månen, men ingen av oss överlever en vinternatt i skogen utan speciell utrustning. Thomas Zornats naturmåleri har knappast med överlevnad och kamp mot elementen att göra, men dess utgångspunkt är likväl egenartad.

Zornat, som privat är fritidsjägare, har valt att måla naturen exakt utifrån den utsikt han har när han sitter på jaktpass i skogsbrynet. Trädstammar, buskage, lite vatten, ängar - motiven upprepas med avsiktlig monotoni. Färgen är mestadels en rödaktig ton av ett slag man kan föreställa sig att ha när man betraktar omgivningen genom vissa optiska instrument. De flesta bilderna är påfallande små, och flera av dem är helt cirkelrunda. Synvinkeln påminner om den man kan få när omvärlden iakttas genom kikarsiktet på en jägares vapen. Det är med andra ord inget monumentalmåleri som Thomas Zornat ägnar sig åt. Hans naturupplevelse är inte den allseende betraktarens, den icke-existerande individen som har en ogrumlad överblick och vars öga ingen enskild detalj undslipper. Zornat söker sig tvärtom in i en mikrosituation där världen omkring honom koncentreras till att bli en av kontrahenterna i en tvåpartsrelation. Vad han egentligen avbildar är därmed inte en objektiv upplevelse av naturen, utan sitt eget förhållande till omgivningen. Naturmåleriet har gått varvet runt, och förvandlats till ett självporträtt. Zornats naturbilder har sina rötter i ett måleri han tidigare arbetat med, ett måleri med betydligt mer abstrakt prägel. I dessa bilder är detaljer i miljön omkring oss bortfiltrerade, och i stället ligger ett abstrakt linjemönster över duken. Ändå är steget inte långt från dem till bilderna av jaktpassen. Går man i visuell närkamp med målningarna ser man att konstnären arbetat sig igenom färgen ungefär på samma sätt som en skogsvandrare banar sig väg genom den täta vegetationen. Landskapet i bilderna har ömsom målats, ömsom skurits fram i ett förlopp som bygger på lika delar uppbyggnad och nedrivande.

Här och var syns planlöst utplacerade fläckar, men dessa är inte resultatet av slarv. Zornats målningar har sin upprinnelse i fotografier från de platser där han suttit på pass med bössan i knät. Fotona har han efter framkallningen kopierat med hjälp av en vanlig xeroxmaskin, och sedan lagts ut på ateljégolvet. Där har de befunnit sig tillräckligt länge för att de till sist skall hamna på duken. Denna metod kan förefalla vara alltför minutiöst genomtänkt. Ändå passar den bra in i intrycket som Zornat önskar förmedla. Jaktperspektivet åtföljs av ett perspektiv som vuxit fram ut det övervägande av konstnärlig "skjutvinkel" som varje dag försiggår i ateljén. När bilderna slutligen växer fram på duken är de inte längre rena naturupplevelser, utan filtrerade genom det handfasta arbete som bedrivs på konstnärens hemmaplan. Thomas Zornat är minst av allt en konstnär som använder konsten som ett sätt att förstärka sin jagkänsla. Ändå är hans till synes objektiva måleri ytterst personligt, för att inte säga intimt. Ingen av bilderna visar en människa i helfigur, även om vi ibland kan skönja konstnärens/jägarens skugga på marken. Men detta är i stort sett obehövligt. Vi förstår ändå att det är var och en av oss som han vill tilltala, om än med lågmälda och väl valda ord. Thomas Zornat arbetar i den ände av måleriet där det är lätt, kanske alltför lätt, att förbigås eftersom såväl formatet som tonläget är relativt måttfullt. Det vore synd om detta skedde, eftersom behovet av just sådana uttryck är större idag än någonsin tidigare.

 

Anders Olofsson, Konsten

 


 

Vad konstnären har i kikaren

 

Thomas Zornats förra utställning på Galleri Argo bestod till stora delar av ett naturmåleri av ”negativkaraktär”, där motivet fokuserats genom en cirkelform påminnande om det kikarsikte fritidsjägaren Zornat har är bekant med. Genom konstnärens kikarsikte antar naturen en kraftigt reducerad skepnad, blir ett slags avtryck av iakttagarens eget medvetande exakt i det ögonblick omvärlden studeras detalj för detalj. Zornat tillhör med andra ord inte de konstnärer som följer i traditionella spår, och klär naturen i symboliska paltor. Hans natur är något som man skapar en individuell relation till, inte en projektionsyta för kulturhistoriska referenser. Det bildrum han arbetar med är inte hela världen, utan en avsiktligt mycket snäv verklighet som skall krympa perspektivet för att därmed öka betraktarens koncentration på väsentligheterna och skala bort distraktionsmomenten.

I sin nya utställning har Zornat bevarat vissa aspekter av det tidigare måleri han visade upp, men denna gång går det inte att hålla omvärlden utanför. Den ensamme skogskarlens meditation över naturfragmenten som hans optiska instrument förmedlar är numera en omöjlighet. Det oroande morrandet från världen bortom skogsbrynet tar sig in mellan trädstammarna och gör stämningen mer ambivalent och oroande. De motiv vi upplever brottstycken av ser på ett plan vardagligt enkla ut, bilder som hämtats ur det kontinuerliga nyhetsflödet men som fördenskull inte har något att göra med löpsedlarnas topprubriker. Zornat har i stället sökt sig till motiv och situationer som bär alldaglighetens prägel samtidigt som de omisskänneligt kommunicerar förnimmelsen av en förestående – eller kanske redan inträffad – katastrof. Framför allt är det efterdyningarna han varsamt följer, saknaden och frågorna som blir kvar när de logiska momenten i ett våldsamt skeende förklarats och lagts till handlingarna.

 Zornat har fångat människor på plats i utkanten av en skog, iförda västar av det slag som medlemmarna av en skallgångskedja brukar bära. Han låter oss också tjuvtitta in genom fönstret till en tidningens nattredaktion, krypa inpå reportagefotografen som hukar invid bordet på en presskonferens eller kasta en orolig blick på raden av hastigt övergivna trädgårdsstolar. Något har uppenbarligen hänt – eller är det bara i vår egen lättrörliga fantasi som katastrofen lurar? Förmodligen. Zornat snuddar vid alla de visuella signaler som genom samtida fotografi – inte minst förmedlade via massmedia – kommit att bli lika starka arketyper för våldsamma händelser och olyckor som snötäckta bergstoppar eller stormpiskade vågor var för 1800-talets konstnärer. Skillnaden är förstås att vi i vår kultur inte längre delar samma träffsäkra förmåga att läsa och identifiera symboler som förrförra århundradets människor gjorde. I vår tid har alla symbolsystem fallit sönder, och varje bild har därmed kommit att sväva runt i ett tomrum, som gör att de kan laddas med valfri innebörd.

Zornat arbetar som en nutida arkeolog med sina motiv. Han får bilderna att framträda ur pannåns djup med hjälp av små, små rörelser med pensel och palettkniv. Det är ett tålamodsprövande arbete, men också en förutsättning för att hans verk skall få sin säregna täthet och övertygelseförmåga. Mycket av denna effekt har att göra med förmågan att ställa in skärpan på ett område av varseblivningen som snarare utgör skiktet mellan oss och det vi betraktar än objektet för vår blick. I en målning genomför Zornat en impressionistisk men noggrann undersökning av ett fordons regndroppstäckta vindruta. På andra sidan glaset kan vi skönja andra fordon och konturerna av en stadsmiljö, men det viktiga är inte vad vi ser på avstånd utan synliggörandet av hinnan som skiljer oss från världen. Det är detta medium som ytterst avgör hur tolkningen av verkligheten kommer att te sig.

Thomas Zornats måleri fortsätter att röra sig i ett segment av varseblivningen som befinner sig i skarven mellan yttersta detaljtrohet och en ögonblicklig, skissartad avläsning av skeendena omkring oss. Det är en position som inte är helt lätt att inta för en målare, men Zornat går i land med uppgiften i kraft av ett anspråkslöst och rakt formspråk.

 

Anders Olofsson, Konsten


 

I linsen

Thomas Zornat ringar in sina motiv likt fotografen med sin sökare och låter måleriet snoka runt i den fotografiska förlagan. Avtryckarfingret sänker han inför pausen, mellanrummet eller flödet av skeenden som den händelseinriktade skildraren oftast skulle bortse ifrån.


En lokalreporter skriver, fotograferar och förväntas tydligt beskriva händelser ur verkligheten i ord och bild. En dag går man med jaktlaget på älgjakten, rapporterar från dagis, besöker orgelläktaren i traktens nyrenoverade kyrka, för att avsluta med en presskonferens om kommunens mest brännande fråga. I verkligheten är knappast någon händelse särskilt lätt att se början eller slutet på. Där pågår istället ett ständigt flöde av tillsynes ovidkommande scener: flickan som tar ett snubblande skutt med sitt hopprep, jakttornet som ensamt tronar vid kanten av en äng, det uppbrutna föreningsmötet i form av oordnat utdragna stolar och skarvade bord, eller pressfotografen som testar kameravinklar vid det mikrofonförsedda podiet.
Zornats bildvärld skickar mig på en reportageresa inte långt härifrån, men där jag likt ett medföljande barn står oförstående inför den vuxnes tids- och rumsuppfattning. Blickens långa väntan för till det ovidkommande. En rörelse som hastigt dyker upp eller rytmen hos de fixerade ryggtavlorna som guppar framför en. Skeenden som skickar tankarna på äventyr av skäl som inte kan knytas till ett utanförstående innehåll.

Men endast motivvalet, lite vid sidan av nyhetsstoffet och händelserna, är inte nog. Zornat mejslar med färgens hjälp fram en struktur som skiljer bilden från motivet och, genom den troligen ytterst långsamma behandlingen, förhöjer den över verklighetsanspråken. Processen förenklar och understryker en skapande rytm i bilden. Ett lövverk blir på ett märkligt sätt mer organiskt i sin stilisering. Det ser först ut som om motivet sköljts med en dekorfärg, som rött, blått eller grönt, justerat för ljus och mörker. Färgackordet är dock i sin enkelhet sofistikerat. Registret av noggrant valda mellantoner, och deras inbördes värme och kyla, skapar ett liv som varken kameran, bildbearbetningen eller tryckmetoden fullt ut skulle mäkta med. Det krävs något mer än att fåfängt följa ett fotografi för att återskapa en bild för att det ska bli ett intressant måleri, vilket Zornat är väl medveten om.

Susanna Slöör, Om konst

Efter att ha arbetat med undersökningar som rört måleriets förhållande till döljande, illusoriskhet och anonymitet, har Thomas Zornat på senare tid tydligt sammankoppla måleriet till det intresse han hyser för jakt – som när vi i hans målningar möter ett begränsat utsnitt av naturen sedd genom rödpunktsikte. Zornats verk uppenbarar villkoren för den moderna människans indirekta, ”filtrerande” möte med naturen. Vi ser den genom något, ett kikarsikte, eller vi ser den mot bakgrund av de naturbilder som vi har inom oss. Konstnären Ola Billgren ställde sig själv frågan: Landskapet – kan jag se det? Svaret var nekande.

 

Pontus Hammarén, Nöjesguiden

 


 

Före händelsen,

 

vår tids rädsla för hot. Det är temat för Thomas Zornat som gör målningar på duk med stöd av foto. Han är jägare och en mycket engagerad person som vet vad som händer före skottet, bråkdelen av en sekund före ett attentat.
Han behöver inte skjuta älgen till varje pris utan uppskattar det meditativa tillståndet när han står på pass. I flera av bilderna ser vi det lilla trätornet där jägarna sitter och väntar. Platserna är utmätta och ger titlar till tavlorna, som Tuvan, Kråkenatt 84 och Dansarebacken 88 och 89. Det är platser han känner väl. Till synes fridfull natur där något dramatiskt när som helst kan hända.

Thomas har jobbat som slaktare och kan hela området, kanske är det därför bilderna dryper av rött. I målningarna vittnar han om den märkliga känslan av att vänta på sitt offer, det handlar om liv och död. Han målar ett andlöst vackert landskap utan slut när djuren när som helst kan komma fram tidigt på morgonen. Han har använt sig av en enda färg. Det mörka kommer direkt ur tuben och bilderna gnistrar. I andra bilder målade med hög pregnans fångar han kända miljöer som Älvsborgsbron och Sannabacken med sin fina pensel. I sin lilla runda form och monterade på brun masonit ger de en känsla av titthål. Efter att ha gått ut Valand 1998 var Thomas Zornat konstnär i Göteborg och samtidigt konstnärlig ledare vid Gerlesborgsskolan. Sedan 2003 bedriver han sin konstnärliga verksamhet i Lerum.


Jan Bergman,  Zenit

 


Till Startsidan